Sverige blev medlem i EU den 1 januari 1995. Från att ha varit ett land med en egen jordbruks- och livsmedelspolitik samt nationell marknad för livsmedel blev

Sverige ett land med en jordbruks- och livsmedelspolitik och en varumarknad som är gemensam med övriga EU-länder. Inför anslutningen hade Sverige i många stycken kommit avsevärt längre än EU när det gäller såväl fodersäkerhet som teknisk märkning av kommersiellt tillverkat foder. EUs foderlagstiftning och lagstiftning om offentlig kontroll har under 2000-talet i vissa avseenden gått förbi den nivå svensk lagstiftning hade före medlemskapet. En viktig orsak till den förhållandevis snabba utvecklingen av lagstiftningen och dess tillämpning är de foderincidenter/kriser som inträffat i andra medlemsstater. Till de mer kända hör dioxinkrisen 1999 och även 2010 samt BSE-krisen med sin topp år 2000.

Synen på offentlig kontroll har utvecklats inom området, och foder till livsmedelsproducerande djur ses nu som en första länk i livsmedelskedjan. Målsättningen med lagstiftningen är att uppnå en hög nivå av säkerhet och skydd för hälsa hos människor och djur. Produktionen av foder till produktionsdjur har minskat sedan Sveriges EU-anslutning, främst en följd av sjunkande bestånd av  produktionsdjur. Motsatt förhållande gäller produktionen av sällskapsdjur genom ett ökat intresse för att utfodra med kommersiellt tillverkat foder samt ett kraftigt ökat innehav av sällskapsdjur.

I dag har vi ett kvalitativt bättre foder inom EU, dels genom ekvivalensavtal med länder utanför EU och dels genom striktare bestämmelser och en effektivare, inom EU, harmoniserad kontroll. Sammantaget innebär vårt inträde i EU utifrån hälsoskyddssynpunkt positiva effekter för Sverige vad gäller foder och livsmedel från andra EU-medlemsstater.